Lidandet

Jag tvekade innan jag la till hjälpmedelscentralens slogan längst ner i den förra texten. (”På My own private hjälpmedelscentral tror vi att alla svårigheter är till för att genomlidas – med en glimt i ögat!!!”) Det kändes respektlöst mot dem som verkligen lider.

Grejen med mig och min fot är att jag inte har ont. Nästan inte alls. En vag obehagskänsla möjligen, och dunkande svullnad om jag inte håller benet högt. Det enda som liknar smärta finns i mina otränade bröstmuskler och överarmar i slutet av dagen. Att jag var inne på jobbet och försökte göra lite nytta har inget med fakirdrag i min personlighet att göra, det var helt enkelt lättare och roligare än att sitta ensam hemma. De problem jag lever med nu handlar stort sett enbart om praktiska saker – Hur dammsuga? Hur hämta paket på posten? Hur fixa det fula tånagellacket?

På något sätt väntar jag mig att kirurgen på måndag ska säga det jag väntade mig på akuten: det här lindar vi om med elastisk binda och så får du ta det lite lugnt några dar. Det känns inte som om en bit av mig har lossnat och behöver skruvas fast.