I natt kom en sjuksköterska in och skulle lägga om min andra fot, men något fick henne att lämna utrustningen kvar och rusa i väg till en annan patient. Sen gick timmarna, hon kom inte tillbaka och jag somnade om med den friska foten innesluten i ett stort tungt bandage.
Vid femtiden hördes äntligen röster i korridoren och jag sträckte mig efter signalknappen för att påminna om att jag låg halvbehandlad och väntade.
”Men,” tänker du, ”är hon inte hemma hos sig? Där finns det väl inga sköterskor och signalknappar?” Nej, det var just det jag kom fram till efter en stunds famlande på sängbordet. Rösterna i trapphuset kom från glada grannar som kom hemrumlande efter något slags festivitas. Men hur kunde jag ha gipspaket kring båda fötterna? Jag satt mig upp för att undersöka saken och väckte mamma med att skratta högt. Två tunga väskor som stått uppgillrade intill turistsängen hade trillat ner på min friska fot. Min halvvakna hjärna skapade strax en stressad sjuksköterska för att på något sätt ge mening åt de märkliga sinnesintrycken.
Vi såg Das Boot, långa versionen, i går kväll. Jag får vara glad att jag inte trodde mig krossas 250 meter under Gibraltarsundets yta. En fantastisk film.
Välkommen hem igen Jorun!
Rolig dröm! Och skönt att det bara var en dröm. Hur går det nu med höstens studier?