”Jag trodde EU anställda var europeer precis som vanliga människor? Har ni inte korten från försäkringskassan som ger er rätt till vård i alla EU-länder?” skrev Charlie i en kommentar.
Nej, vi är en sort för oss själva. En konstig sort. Vi har en egen sjukkassa, Joint Sickness Insurance Scheme, som vi betalar en viss procentsats av lönen till varje månad. JSIS omfattas (så vitt jag begriper) inte av EU:s regler för medlemsländernas sjukkassor. När vi går till doktorn betalar vi hela kostnaden själva, skickar in räkningar och kvitton och får pengar tillbaka någon månad senare. Det som är bra är att vi får en relativt hög procentsats tillbaka och att tandvård och glasögon ingår (till en viss nivå). Det som är dåligt är att vi måste ligga ute med stora belopp om något allvarligt händer, och att det inte finns något högkostnadsskydd. Det finns dock undantag för allvarliga sjukdomar där både läkarbesök och medicin kan ersättas till 100%. Samma nivå gäller för olycksfall.
Problemen med Sverige är minst två. Det ena är att räkningarna inte är så specificerade som sjukkassan vill, och det har hänt att kolleger inte fått rätt summa tillbaka eftersom undersökning, provtagning och laboratorietest (till exempel) inte specificerats utan klumpats ihop till ”läkarbesök”. Beloppet går då långt över taket som finns definierat i JSIS regelverk. Det andra är att den svenska sjukvården har svårt att hantera människor som inte finns i sjukkassesystemet. Som bloggaren bakom ”sjuk sjukare pank” visat så är prisnivåerna rätt godtyckligt satta och i vissa fall ligger de skyhögt över den nivå som är JSIS tak i försäkringen.
Apropå tak så har sjukkassan och läkarkåren här i Luxemburg kommit överens om att de senare inte ska gå över det definierade taket, vilket innebär att vi betalar bra mycket mer än alla andra här i landet – läkarna anser att de fått en prislista som de har rätt att hålla sig till. Luxemburgarna har dessutom ett medlemskort i sjukkassan som de visar upp hos doktorn och på apoteket och sen betalar de bara sin egen andel av priset. Mina mediciner från förrförra veckan gick på nästan 2000 kronor, och snart är det dags att hämta ut mer. Som tur är går sjukhusräkningen direkt till sjukkassan, jag hade sinnesnärvaro nog att ansöka om det.
Eftersom jag haft turen att vara väldigt frisk hela tiden jag jobbat här så har jag inte funderat så mycket på sjukkassan och dess regler. Det finns alltså en uppenbar risk att jag har fel i en eller annan detalj. (Jag skickar en länk till den här texten till sjuk, sjukare… och ber om förtydligande kommentarer om något blev tokigt.)
Ja, ganska precis samma situation gäller för (tidigare) FN-anställda. (Speciellt känner jag till det där om att svenska kvitton inte är tillräckligt specificerade men nu vet jag det så jag begär alltid att få de erforderliga uppgifterna.)
Det är något allvarligt fel här men om jag skall komma med en ”postiv” anmärkning: ibland är jag tvungen att köpa medicin i Sverige. Eftersom jag är försäkrad brukar jag säga att jag skall betala fullt pris men apoteket vägrar detta och ger mig fantastiska rabatter som, om jag fattat det rätt, till slut måste drabba svenska skattebetalare. I början var det kul att försöka få betala mer än vad som begärdes men nu har jag givit upp och låter mig motståndslöst subventioneras.
Jag har många exempel på hur svenska myndigheter och företag struntar i EU:s regler. Jag har rapporterat detta både till Kommerskollegium och till EU men någon reaktion har jag inte fått. Telia och SL är t.ex. stora syndare.
Som alltid: det är bättre att vara rik och frisk än motsatsen.
(Hoppas att jag inte anv änt ordet l-k-m-d¤l nu för då blir jag väl automatiskt raderad precis som när jag kommenterade på en amerikansk blogg och skrev om ”spec??list” – det godkändes inte.)
Ursäkta: andra paragrafen skall sluta ”jag givit upp och låter mig motståndslöst subventioneras.”
Vilken avancerad blogg ! jag är stum av beundran och grön av avund.
När det gäller innehållet i min blygsamma blogg har jag inte mycket att tillägga; möjligen att det stora problemet med Sverige är att de s k ”faktiska kostnaderna” är så fasansfullt höga i vartenda svenskt landsting.
Som kontrast kostar ett allmänläkarbesök i Belgien, där min korridor ligger, 23 euro. Sverige utgör kort sagt en förskräcklig kulturkrock för tjänstemännnen på JSIS, och det är inte så roligt att vara i mitten av den krocken.
Jag läste igenom din text lite noggrannare och såg då att du skriver ”…vilket innebär att vi betalar bra mycket mer än alla andra här i landet…”.
Kasta ett getöga på följande rättsfall som jag trodde gjorde slut på den ovanan. Jag stödjer mej själv på (bland annat) det fallet i ansökan till de svenska landstingen.
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61998J0411:SV:HTML
(rättsfallet är ganska långt och tråkigt; man kan vara logisk och bläddra ner till slutet för den intressanta slutsatsen)
Nu riskerar jag väl att säga något galet, men jag har en känsla av att sjukvårdskostnaderna i Belgien är desamma oberoende av vilken sjukkassa man tillhör. En uppenbar skillnad är att belgarna endast betalar sin egenavgift medan vi betalar hela beloppet och får tillbaka ungefär 85 % av sjukkassan. Ett vanligt läkarbesök brukar kosta mellan 23 och 38 euro (och sedan får man skicka in kvittot). En vanlig operation med sjukhusvistelse brukar däremot kosta skjortan, särskilt om man väljer eget rum, för då rusar alla kostnader i taket, vare sig de har med rummet att göra eller inte…