En iakttagelse efter dagens promenad till och från kaféet runt hörnet: jag går på kryckor med samma grace och lätthet som jag dansar foxtrot. Det vill säga, en aning i otakt, med fel fot före och med en sammanbiten motsträvighet. Det enda som saknas i liknelsen är en svettig mansperson som tror att hans uppgift är att styra mig hit och dit över golvet, under nynnande eller tafflig konversation.
Det finns annat som jag är otroligt mycket bättre på.
”…en svettig mansperson som tror att hans uppgift är att styra mig hit och dit över golvet, under nynnande eller tafflig konversation.”
Jag märker att du ännu inte har börjat gå till sjukgymnasten?
Om man bortser från kryckandet, varför är det så obehagligt att dansa?
Jag provade på en fest för ett tag sedan och överväger att skippa nästa om dans utannonseras. Jag tror att det jobbiga är att man ska vara så nära en annan. Och att när man väl börjat dansa kan man inte bara gå därifrån om man inte gillar situationen. Sedan är det trist att säga nej och nej. Däremot är det roligt att dansa själv eller med barnen. Ta några steg till musiken, snurra och försöka hålla takten. Bara man slipper hålla om någon annan.
Det är för att du är nykter Bodil.