Det är fantastiskt att vara omgiven av goda människor som handlar och skjutsar och dammsuger trappan och diskar och tar in posten och häller upp kaffe. Det är fantastiskt att ha de osynliga kompisarna som hör av sig i datorns många kanaler. Min enda riktigt ledsna dag sedan olyckan känns avlägsen.
Nu känns det som om det snart är dags att lämna boet, hoppa ut i luften med kryckorna och hoppas att de bär. Om en vecka flyger jag ner till Lux igen, efter en sjukskrivning som känts ömsom orimlig, ömsom nödvändig. Pojkarna har lov från och med i morgon och jag hoppas vi kan hitta på roligheter i några dagar. Jag vet inte riktigt när vi kommer att ses nästa gång och jag vet redan nu att det här uppbrottet kommer att bli det värsta hittills, åtminstone för mig.
Vad har jag gjort de senaste veckorna?
Foten, själva boven i dramat, eller min biljett till en lång hemmavistelse, hur man nu vill se på saken, har inte ställt till med några bekymmer. Den ligger i sitt lilla fodral och väntar på bättre tider. Jag har varit duktig på att inte belasta den, med ömma armar och axlar som följd. De dagliga tänj- och sträckövningarna går fint, men det märks att allt stelnar snabbt om man en dag glömmer bort övningspassen.
Jag har naturligtvis stickat rätt mycket. En mössa till trettonåringen, för den förra kom bort. En väska till en obekant i USA. Bitar av en kofta som förhoppningsvis blir klar innan jag åker. En halv väska till en blivande mamma. Ett par lovikkavantar ska det också bli innan planet går.
Svärföräldrarna har varit här en vecka, de åkte hem i dag.
Kursen har fått ta rejält med tid. Jag har läst och skrivit mycket, och mina texter om Modernitet och Genus i medierna fick VG och uppmuntrande kommentarer. Nu är en text om Nya medier inne för bedömning, och jag måste börja läsa in mig på Cultural studies (igen) för ett stort arbete med deadline om två veckor. Dessutom har jag fortfarande en oskriven text om Kritisk diskursanalys som jag borde ha jobbat med i stället för att bryta fotleden.
Jag fick en rolig förfrågan häromdagen, något som också handlar om att läsa och skriva. Mer än så kan jag inte säga just nu, annars blir diskursanalysen svartsjuk. (Jag har i alla fall framgångsrikt skickat en löpare till biblioteket.)
I cd-spelaren just nu: Bo Kaspers Orkester: 8.
Det enda (förutom mina älskansvärda kolleger) som möjligen kan få mig att längta till mitt andra hemma:
Som en följd av ett antal händelser jag inte råder över betyder ”bröd, ost, skinka” just nu ”skogaholmslimpa, mild herrgårdsost, kokt pressad grisbog”. Det är snudd på oacceptabelt i all sin enkelhet. Men här snackar vi i-landsproblem…