Jag måste erkänna att jag är lite vilsen i årstiderna. När jag bröt foten 15 september var det sensommar här. När jag kom ut från sjukhuset hade det blivit höst. Sen flög jag upp till Skellefteå och där balanserade hösten på kanten till vintern, med ishala mornar och soliga eftermiddagar.
I dag var jag hos sjukgymnasten på förmiddagen och allt går framåt – till och med jag själv! För att testa hur långt framstegen bär promenerade jag hem från busstorget (Place Hamilius). Jag kunde konstatera att vi lever i senhöstens sista guldiga dagar, men också att det inte är mycket kvar av det gyllene.
Några motståndsfickor finns kvar …
… men nere i Petrussedalen är det mest kala kvistar. (Photoshop byggde panoramat av två bilder tagna på två olika punkter på bron. Rätt ok resultat tycker jag.)
På Place d’Armes stod årets första julgran och hängde.
Samtidigt i Skellefteå:
Den första snön kom, och kompisarna från i fjol är redan trogna matgäster. (Foto: maken)
Det är nog dags för vinter, trots att jag på något vis snabbspolat förbi hösten i år. Tillsammans med stormarknaden Cactus reklamavdelning och en käck trio snögubbar hälsar jag vintern MELCOWE!
Eftersom jag också verkar ha missat hösten räfsade jag löv i lördags, vilket slutade med att jag räfsade löv under ett snötäcke. Varför? Av snåla och klimatskäl, jag behöver löv att blanda i min hushållskompost. När dagen var slut hade jag i alla fall två fulla lövbingar och jag och lilla A var nöjda med vårt dagsverke. Hon: att tömma ur löv och åka skottkärra, jag: att räfs löv och fylla kompostbingar.