I dag när sjukgymnasten pinat mig lite extra mycket konstaterade han att ”det ser väldigt bra ut. Du är nästan bra.” Och det känns så. Det fanns bara ståplats på bussen hem, och det var inget problem med det, mer än det vanliga – ”varför står han så nära?”, ”förlåt, var det där din fot?”, ”ursäkta, jag och mina tjugo pappkassar måste pressa oss förbi er för vi ska kliva av om en kilometer”. Jag haltar fortfarande, men det blir bättre.
Apropå sjukgymnaster, vet någon vad det här är?
Det är ”Ekmankrokar” (crochets d’Ekman) som ska vara en svensk uppfinning, men jag har aldrig sett dem i Sverige. Med de här krokarna kan man nå djupt in i muskelbuntar, töja på senor, dra i olika muskelskikt eller bindväv eller vad man nu får tag i. Det är superpraktiskt. Jag har hittat en artikel om krokarna på svenska (Manualen 1/07, sid 8-9) och enligt den artikeln ska det inte göra ont. Stämde det på min hälsena och vad? Njaaaa…
Trots det kan jag rekommendera Kiné Coque till Luxbor med muskel- och skelettproblem. Min favorit har ett förnamn som börjar på S.
Den som talar franska och vill veta mer om krokarna kan läsa på den här belgiska sidan, skriven av en man som ser sig som Ekmans arvtagare i krokbranschen.
Krokarna ser ut som tortyr-redskap, men jag kan ju förstå principen… Det är spännande med manuell medicin, egentligen borde man lära sig mer om det.