Femtonde luckan

Nu har det blivit dags för den femtonde luckan. Julen står för dörren och året är snart slut. Då är det tid för summering och önskningar. Bo Strömbergs summering börjar på 70-talet och avslutas med en önskelista som blir aktuell om två år.

Om någon skulle fråga mig om jag har en hobby, skulle jag svara att det är att studera språk. Oavsett hur jag graderar mina språkkunskaper, så kan jag säga att jag är väldigt duktig på att studera språk. När det gäller själva användningen av språkkunskaperna, skulle vissa nog dra paralleller till en karaktäristik av finländarna och säga att jag tiger på fyra språk, men jag tänkte dela med mig av vad jag har lärt mig om själva språkinlärningen.

Innan jag börjar med det är det nog bra att ge en slags varudeklaration och lista mina språkstudier ab urbe condita i kondenserad form. Mitt modersmål är rikssvenska på norrländsk botten, i trean började jag med engelska, men mitt första försök att lära mig ett språk på egen hand kom ett par år senare när jag försökte låna läroböcker i latin på kommunbiblioteket. På högstadiet började jag med tyskan, och lärde mig att läsa ryska och hebreiska, men inte språken i sig utan bara skriften. Jag samlade på svordomar från olika språk i en liten svart bok och höll en studiecirkel i esperanto med mina nykteristkompisar. Jag gjorde ett försök med samiska också. På gymnasiet blev det ryska på riktigt och latin, men tyvärr ingen grekiska. Väl på universitetet i Uppsala fortsatte jag med ryskan, och tog poäng i skotskgaeliska, orkade inte med tjeckiska och satt med på en doktorandkurs i gotiska. Jag skaffade en bok om jiddisch, och när jag börjat jobba i Stockholm gick jag en studiecirkel i estniska. När jag skaffade MP3-spelare testade jag språkkurser i italienska och arabiska, och jag har nosat på baskiska. Sedan började jag med först arabiska, sedan finska och nytestamentlig grekiska och bibelhebreiska på distans i Uppsala. Jag har en lärobok i koptiska på dass som jag tar mig igenom i sakta mak och ska bli distansstudent i Umeå under våren och läsa franska. Jag gör mig förstådd på svenska, engelska, tyska och ryska, läser latin sådär och får en översiktlig förståelse av texter på bibelgrekiska och finska och så kan jag slå upp ord i en arabisk ordbok.

Vad har jag då fått för insikter och språkstudier av detta? Jag tänkte samla dem i tre punkter, utantill, repetition och glädje.

Utantill
En uppenbar insikt som en språkstudent får är att man måste lära sig saker utantill. Det går inte att förstå en person eller en text genom att slå upp ord och meningsbyggnad i grammatikor och ordböcker, de kunskaperna måste man lära sig. En fråga jag ofta får är om ett språk är svårt eller inte. Jag tycker generellt att språk inte är svåra i den meningen att det inte finns begrepp och strukturer som är svårbegripliga på det sätt kvantfysik är. Vi människor har oavsett kultur ungefär lika mycket att säga varandra, och det mesta av den kommunikationen sker via språket, vilket gör att ett språk ska förmedla ungefär samma information. För att säga vart man ska, måste man på vissa språk använda prepositioner, på andra språk använder man kasus och några använder både och eller ingendera. De enskilda delarna i grammatiken och ordförrådet är i sig inte svåra, utan det är mängden som överväldigar.

En annan fråga jag får är om jag inte blandar ihop språken. På det skulle kunna svara både ja och nej. När jag svarar nej, så tänker jag på att det man kan, det kan man – antingen vet man en sak eller så gör man det inte (men jag kommer att utveckla det mer under nästa punkt). När jag svarar ja, så tänker jag på att en av hörnstenarna i att komma ihåg saker är att kunna associera det man vill komma ihåg med något man redan kan. Med flera språk, så blir det lättare att hitta hängare att hänga upp nya kunskaper på. Vet man hur ett kasus används på latin så känner man igen sig i tyska, ryska, grekiska osv. Uppenbara likheter i ordförrådet är lätta använda, men vilken association som helst är bra, bara den är konkret och tydlig. Utantillärandet ligger som grund för att kunna tillägna sig kunskap. Jag hoppas följande bilder kan illustrera detta.

För varje bild tillkommer information och hjärnan gör det den är så oerhört duktig på – att hitta mönster. De flesta skulle spontant säga att den sista bilden föreställer en kvadrat, men egentligen så är det ju enskilda prickar och inte en kvadrat. På samma sätt behandlar hjärnan de enskilda fakta som man tar in om ett språk (eller något annat ämne), den försöker bringa ordning och finna mönster. När den hittar ett mönster som stämmer med något annat faktum som hjärnan redan vet så får vi en aha-upplevelse och en insikt om något. Verklig insikt och förståelse kräver en mängd fakta som hjärnan kan koppla samman och man får då en kunskap som man inte glömmer. Försöker man bara lära sig insikterna så blir de rotlösa och glöms lätt.

Ytterligare en fråga jag brukar få, är om det inte blir för trångt i huvudet. På sätt och vis kan det bli det, det finns en gräns för hur många fakta man kan lära sig under en dag. Sitter man och pluggar glosor så blir man trött i huvudet efter ett tag och då måste man lägga glosorna åt sidan ett tag, men då kan ägna sig åt någon annan del av språket under tiden och då är man märkligt nog inte lika trött. Omväxling och pauser är nödvändig och gör det möjligt att hinna mycket, men det finns trots allt en gräns för hur mycket man orkar ta in under en dag, men ser man till ett helt år så blir den totala mängden enorm. Tar man små steg varje dag så kommer man långt efter några år.

Repetition
Jag tycker att uppfattningen att ett minne är binärt verkar rimlig. Ett minne orsakar en fysisk förändring i hjärnan och antingen har den förändringen skett eller inte. Det inlärning främst sysslar med är egentligen att skapa ett index över dessa minnen eller att trampa upp stigar fram till minnena så att man hittar dem enkelt. Det är uppenbart att dessa stigar växer igen om de inte används och man måste trampa upp dem innan de försvinner. Det är repetitionens syfte. För varje gång man repeterar något, så blir stigen mer permanent och varje repetition kan ske med större och större intervall.

Det trevligaste formen av repetition jag ägnar mig åt är att helt enkelt läsa och lyssna på mina språk. Jag brukar inte slå upp ord jag inte kan utan räknar med att jag möter det igen och med tiden så får jag reda på vad det betyder. Tyvärr måste man ta sig upp på en viss nivå för att inte texten bara ska bestå av luckor som fylls i av sammanhanget. Ett bra sätt att komma igång med att läsa litteratur på ett annat språk är att välja en text man redan har läst eller känner väl till på annat sätt. Då får hjärnan det lättare att hitta betydelsen av orden eftersom den redan vet sammanhanget.

Under själva kursen så måste man lära sig glosor, ordböjning och meningsbyggnad och här är jag missionär för det som på engelska kallas flash cards och på tyska lernkartei. Mitt förslag på en svensk benämning är kunskapskort. Man har en bunt fysiska kort eller virtuella kort i en dator, där man på ena sidan har en fråga och på andra sidan har svaret på frågan. Man tar ett kort, tittar på frågan och svarar för sig själv. Om man svarar rätt flyttar man kortet till fack två och om man svarar fel så blir kortet kvar i första facket (läs mer). På detta sätt repeterar man det som man har svårt för oftare och mer än det man har lätt för och man hinner gå igenom mycket på en kort tid.

Glädje

Det är omöjligt att sätta sig ner och lära sig något man inte vill lära sig. Vissa saker måste man lära sig fast man inte är intresserad av dem, och det är tillräcklig motivation för att åtminstone något ska fastna. Ibland är man intresserad, men miljön gör det inte möjligt att studera så mycket som man skulle vilja. Det bästa är när intresset och miljön gör det roligt att studera. Då går allt lätt att lära sig och man har svårt att slita sig från studierna. Jag har upplevt alla dessa stadier och mycket har med läraren att göra. För mig är lärarens roll att visa på de viktigaste punkterna i det som man håller på med för tillfället, att se till att man får uppgifter som passar den nivå man befinner sig på och att tycka om sitt jobb. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i lärarens roll, eftersom jag uppfattar lärandet som något man är ensam om och i slutändan alltid måste göra själv.

Jag nämnde omväxling ovan och för mig är det en oerhört värdefull omväxling från jobbet, att plocka upp böckerna på tåget till och från jobbet och ägna mig åt ett språk ett tag. Det är en form av avslappning samtidigt som det gör min värld allt större och rikare.

Jag utlovade en önskelista i början och den gäller till min 40-årsdag som infaller om ett par år. Den perfekta presenten vore möjligheten att under några veckor få studera ett språk som är helt främmande (eller som jag är usel på) för mig där det talas. Turkiska i Istanbul, baskiska i Bilbao eller arabiska i Kairo. Det vore en stimulerande utmaning.

- – - – -

Bo Strömberg tillbringar sina dagar på ett stort statligt monopol i Stockholm, kvällar och nätter i Uppsala och övrig tid på tågresor mellan dessa städer. Fler djuplodande inlägg hittar ni på hans blogg.