Sextonde luckan

Bakom sextonde luckan väntar en promenad med Bengt O. Karlsson. Tillsammans flanerar vi över Nytorget i Slas fotspår



Den gamle kamrerns julafton

För mycket länge sedan fanns det en historia med denna titel som var allmänt känd. Det handlade om en ensam man, litet lik Dickens Ebenezer Scrooge, som tillbringade julaftonen ensam med sin toddy tills han på något sätt drogs in i något som liknande gemenskap. Jag hade tänkt skriva om jul och ensamhet i år men det visade sig helt omöjligt att få tag i den gamla historien och jag kom inte ihåg den riktigt. Efter ett idogt googlande hittade jag däremot ”Bonniers julbok 1986 – Kamrerns julafton och andra högtidsstunder skildrade i ord och bild” av Stig Claesson

Stig Claesson (Slas), Stockholmsskildraren och den internationelle flanören, dog ju i början av året. Kanske kunde hans julhistoria ge inspiration till ett lämpligt bidrag till Joruns adventskalender. Men nej, just den biten blev en besvikelse och inte speciellt lämpad för ändamålet. Den slutar ”Sensmoralen i denna berättelse är att man ska lämna konjaksälskande kamrerare i fred om julen ty de önska icke annat än att vara allena.”

Måhända. Men nu blir det ju nödvändigt att vandra vidare i Slas bok. Egendomliga möten på Sergels Torg, i Långholmsparken, på Stadsgårdskajen och i Portugal. På numera trendiga Nytorget som tydligen var ett ruskigt kvarter på 80-talet träffar Slas en berusad man som, utan att själv veta om det, citerar Alf Henrikson. ”Vem är det?” frågar mannen. ”Det är ingen du behöver känna till, han var samtida med Karlfeldt” säger författaren. Med sorgsna, berusade ögon replikerar mannen. ”Du dansar bleka ungdom, sorgset låta, din ukulele och din saxofon.”

Det är inte utan att jag i likhet med en bloggarkollega börjar fundera på hur man får en ukulele att låta sorgset. Men vi beger oss i stället till Vatikanen och låter Slas berätta om när Michelangelo målade taket i Sixtinska kapellet. Michelangelo ville inte ha jobbet, han ville hellre hugga bilder och försökte med alla medel att få påven att ge uppdraget till Rafael i stället. Men Michelangelo fick ligga på ryggen i fyra år under taket, fick struma av giftiga gaser och förstörd rygg. Han var dessutom helt missnöjd med resultatet och flydde då det var klart men togs fast av påven som var mycket nöjd och t.o.m. betalade. Han fick lova att Michelangelo skulle slippa sådana jobb i fortsättningen.

Kanske berodde Michelangelos dåliga humör på att han hade ont i näsan som tidigare knäckts av Benvenuto Cellini och dennes polare. Men vidare till Wien. ”Kvinnorna i Wien är sköna läser jag i en gammal bok. De har parisiskornas grace och preussiskornas kraftfullhet.” En blandning som förefaller något egendomlig för en sentida Wienbo.

Slas är ju själva inbegreppet av en flanör. Själv beskriver han det så att flanören flanerar för flanerandets skull. ”På kvällen kan flanören sitta på kafé” och skriva ”små betraktelser över trafikincidenter och dåligt sopade trottoarer.” Slas försöker sig själv på att flanera men ser bara ”en jävla tråkig gata” där det en gång fanns en brevlåda som numera är försvunnen. Dessutom åker han nästan på en propp av en ruskig person som han möter runt hörnet. Herman Bang, Runar Schildt och Hjalmar Söderberg levde ett farligt liv konkluderar Slas.

Ja, det blev inte så mycket advent och jul av det här. Men du, eventuelle läsare, kan ju köpa en eller ett par böcker av Slas och ge bort som julklapp. Det blir säkert välkommet.

För övrigt heter det inte ”kamrer” längre utan ”comptroller.”

- – - – -

Bengt O. har bloggat sedan 2002 och är bosatt i Wien.