I lucka 18 kikar Camilla Lindberg på julen, och konstaterar att allt inte är ljus och glitter.
Vad är egentligen jul?
Vi närmar oss en tid, som borde vara fylld av vila och vänskap. Ja, en hel del familj också, vilket inte alls behöver ha något med vila eller vänskap att göra.
För många är detta årets värsta tid. En tid då många måste träffa alla dem, som de undviker resten av året. Julen är fylld av högt ställda förväntningar. Julen föregås dessutom av stressiga veckor, sena kvällar, barnaktiviteter, julklappsinköp och andra förberedelser.
Så kommer äntligen julen. Familjer träffas och frosseriet kan börja. Det är sill och snaps, lax och köttbullar, mumma och rödvin. Barnen är rödkindade av återhållen förväntan. Så kommer tomten. Glada rop blandas med tobaksrök och besvikelse. Ett antal klappar har inte inhandlats. Inte en enda till mor, till exempel. Det har någon glömt.
Nu är det dags att lufta all känslomässig gammal skåpmat. Konflikter som krampaktigt förnekats syre får luft, som i en värsta storm. Tidigare givna löften om återhållsamhet vad gäller både det ena och det andra, förlorar all betydelse. Höga röster leder ofta till ledsna barn. Jag förstår att folk väljer att fira jul på Kanarieöarna.
Själv åker jag hem till svärmor, år ut och år in. Jag tror att det blir den 20:e julen i ordningen. Vi är en liten familj, både på makens och på min sida. Barnen har inga kusiner så de solar sig i all uppmärksamhet själva. Lite trist för dem kanske men jag skulle aldrig byta bort min jultradition mot Kanarieöarna. Inte för att vi frossar och snapsar så mycket utan för att vi har gjort detta i 20 år och det är en del av våra liv. Kanske kan det vara på samma sätt för dem, som jag så tragiskt beskrivit ovan. Även för dem så är detta en tradition, som de hållit fast vid i många år. Saker och ting ser olika ut för olika människor men bara för att jag finner scenariot tragiskt, kanske det inte alls är tragiskt. Det är bara jul.
- – - – -
Camilla Lindberg lever, läser och skriver i Luxemburg.