Under årets mörkaste natt känns stjärnorna som närmast.
Roland Frögren öppnar en lucka mot Karlavagnen.
När natten är som mörkast är stjärnorna som ljusast…
När min farfar dog frågade jag min pappa var farfar fanns, nu när han var död. Pappa svarade då att vi, alla tre, både farfar, han och jag hade det gemensamt att vi alla var döpta till Karl i kombination med ett annat namn och sen berättade han att farfar nu säkert fanns på en av stjärnorna i Karlavagnen. Han visade mig också en kväll hur Karlavagnen såg ut och sa att en dag skulle han också fara dit och så småningom skulle också jag komma efter dit ut i stjärnhimlen. Vi skulle säkert träffas igen farfar och jag. Det kändes bra, fast tråkigt. Tiden var liksom ett hinder.
En vinterkväll för nästan lika länge sen blev det aldrig mörkt, där i min barndoms vinterlandskap. Stjärnorna och månen tog över när dagsljuset sjönk undan. Gång efter gång släpade jag och mina kompisar våra bobbar så högt upp vi kunde i vår världs högsta backe. Snön knarrade under pjäxorna när vi kämpade uppför och kölden bet och tårarna rann när vi for nerför. Det var så kallt att vi kunde låtsasröka med våra andedräkter. Mina kamraters, och säkert också mina egna, kinder var blodröda. Jag minns att jag efter ett åk, när jag stannat upp och stod där sög på några snökulor som tovat fast sig i mina hemstickade yllevantar, plötsligt upptäckte och kände igen Karlavagnen. Den såg ut som en barnvagn och jag minns att jag funderade över på vilken av stjärnorna som min farfar fanns. Kanske, tänkte jag, finns det en annan grabb däruppe som, precis som jag, nu åkte bob i nån backe. Kanske gick hans bob ännu fortare än min eller kanske studsade hans bob just nu åt helvete i nåt gupp så han fick snö i ansiktet och innanför halslinningen precis som jag nyss hade fått. Man vet ju aldrig. Kanske satt farfar däruppe och såg på och hade det bra. Man vet ju som sagt aldrig.
När jag kom hem var jag blöt in på bara skinnet. Knäna och låren var rosa. Jag fick rykande varm mjölkchoklad och limpsmörgås med messmör som mamma skurit till tåg och vagnar. Det var fritt fram att doppa.
Nu för tiden doppar jag sällan eller aldrig några messmörsmackor i varm choklad. Bob åker jag heller aldrig, fast jag borde. Det är rätt synd. Gatubelysningen här i Katrineholm gör det nästan omöjligt att se Karlavagnen också, men jag minns den där kvällen förvånansvärt bra, trots att min barndom annars i långa stycken har gått ur tiden.
Tänk om det är sant att stjärnorna ska leda oss rätt en dag. Jäklar vad farfar och jag ska åka bob då därute i backarna på Karlavagnen. Har jag tur hinner jag kanske få barnbarn som kan träna upp mig lite, i så fall kan himlen gärna få vänta.
- – - – -
Karl Roland Frögren betraktar och beskriver världen från en utsiktspunkt i Katrineholm.