Expressens Marie Söderquist har varit på helgbesök i Lux och nu vet hon besked – det här är Landet där mammorna slipper dagisstressen
Jahaja.
Söderquist avrundar sin nostalgiska skildring av landet där ”mammorna gör små matsäckar till barnen och hämtar och lämnar vid skolskjutsar och skolgårdar medan pappa jobbar hårt” med det här stycket:
”Det finns andra modeller än den svenska att lösa familjelivet på. Och tvärtemot vad finansminister Anders Borg påstod blir inte ett land med nödvändighet fattigt av att inte tvinga ut alla i arbetslivet. Luxemburg är ett lysande exempel på att man kan bli rikast i världen och ändå låta de mammor som vill vara hemma med barn.”
Ja, det finns andra sätt att leva på än vad som anses normalt i Sverige. Jag känner mammor och pappor som är lyckliga över att de kan vara hemma med sina barn och jag är glad för deras skull. Men det är inte helt sant att det är ett fritt val. Privata dagis kostar ungefär 1000 skattade euro i månaden. Många skolor (men de blir allt färre) serverar inte lunch utan föräldrarna förväntas hämta barnen, laga mat och skjutsa tillbaka dem igen.
Varje dag kommer drygt 100 000 människor från grannländerna för att arbeta. Det är de som håller i gång affärerna, sjukhusen, frisérsalongerna. Deras löner räcker inte till en bostad innanför gränsen utan de färdas en timme eller två enkel väg. Deras franska eller belgiska dagis lär öppna tidigt och stänga sent.
För oss som jobbar i institutionerna är dagisfrågan lite lättare, det är inte fullt lika dyrt som de privata alternativen. Dagis har öppet till sju och hämtar man vid sex är det ingen risk att barnen är ensamma kvar. På fritids gör fröknarna läxor med barnen, så den saken är avklarad när alla utmattade kommer hem. Vårda sjukt barn får man göra tolv dagar per år, med läkarintyg från första dagen. Föder man barn får man tjugo veckor ledigt, men sen kan man få sex månaders föräldraledighet att ta ut innan barnet fyller tolv. Man får visserligen bara ut en bråkdel av lönen men för mig har det varit nödvändigt för att få tillvaron att gå ihop.
Paradis är det inte alla dagar, men vatten och vin och en skvätt bensin.
Jag har aldrig slitit så hårt som i Stockholm året innan vi flyttade hit ner, då vi båda jobbade heltid och dagis stängde halv sex. Jag hade en timmas resväg hem och hämtade alltid sist, fem i halv sex eller så. Pojkarna (två och fem på den tiden) var glada men jag höll på att gå under.
Det är fantastiskt att det är möjligt att leva annorlunda här, men det är nog inte så att alla har ett val här heller.
Oavsett om man tar ut full föräldrapenning eller lever på en inkomst och sparade pengar första året får man behålla sin sjukpenningsgrundande inkomstnivå inför nästa år. Från ett års ålder måste man arbeta eller ta ut föräldrapenning 5 av 7 dagar för att nivån inte ska rubbas. 480 dagar räcker då ganska länge.
Ja hjälp, var ska man börja. Inte visste jag att Lux var så rikt för att mammorna gör matsäck!
Helt klart är ändå att nationalekonomen Marie Söderkvist aldrig bott i ett land som inte har subventionerad barnomsorg. Vår förskola kostar 1600 dollar/månaden. Har man två barn i förskoleåldern och låg inkomst är det inte ett val att stanna hemma, det är ett måste.
Dessutom är det inte lite ologiskt att hävda att i ett land med extremt lång föräldrapenning (Sverige) måste mammorna jobba medans i land med väldigt kort föräldrapenning har de ”valet” att stanna hemma?
Men så bor jag också i NYC där det bara finns dåliga mammor som jobbar och har barnflicka!
Men om man flyttar alla institutionerna till Sverige kanske svenska mammor också kan stanna hemma?
Iofs får man väl flytta en del andra grejer också. Värderingar, kultur, historia.
Men det är väl inga problem med det?
Jag är i och för sig inte emot att man beskriver hur människor lever i andra länder än Sverige, jag tror också att den svenska vardagen skulle berikas av något större valfrihet.
Men jag tvivlar starkt på att det går i praktiken.
Vad tror ni?