Djuriskt

När jag var mycket yngre än jag är idag använde vi ofta ordet ”djuriskt” som förstärkning av allt möjligt. Allt möjligt var djuriskt bra eller gott eller dåligt. Kanske var det bara så att vi inte ville använda orden djävligt eller djävulskt, kanske var det någon som någon gång förknippade något väldigt starkt med djuren.

I helgen har jag i alla fall träffat en djuriskt bra mamma. Lilla Lina, som plötsligt en dag nedkom med fem småttingar, har gått från en existens som modellsnygg lyxblondin till att vara hårt arbetande singelmamma. Hon tar hand om ungarna på ett så fullkomligt självklart sätt, matar dem, samlar ihop dem, sköter deras hygien och gömmer dem om faror hotar. Oxytocin är grejen, visst, men nog är det fascinerande hur långa kedjor av beteenden kan finnas i djurens instinkt. För inte kan det väl vara minnen från hur hennes mamma alltid gjorde?

Pappan ställer sig försiktigt avvaktande till hela situationen. När jag lyfte ner en av ungarna på mattan la han sig på lur i hopp om att det kanske kunde vara en liten råtta. Men nej, det insåg han snabbt att det inte var. Att han skulle ta någon del i barnavården verkar inte så troligt, men det kommer kanske när de små börjar bli redo för utflykter utanför tvättkorgen.

Småttingarna ligger helst i en klump, med maximal kroppskontakt. Balansen i gruppen rubbas hela tiden när någon som inte är helt innesluten i de andras värme försöker borra sig in i centrum. Alla ruckar på sig och en ny jämvikt uppstår tills någon annan behöver flytta på sig. Och så håller det på tills mamman kommer och slickar av allihop och ser till att de äter.