Jag fick precis ett mail som meddelade att R kommer att begravas i Belgien men att det blir en minnesgudstjänst i Luxemburg en lördag i maj. R, den bäste kollega jag någonsin delat kontor med, bortsett från nuvarande sällskap, lever alltså inte längre. Några år äldre än mig var han nog, men jag undrar om han hann till 50-strecket. Han var tystlåten men inte blyg, diskret och alltid generös med sina djupa och breda IT-kunskaper. Vi sågs några gånger över en kopp kaffe eller lunch sedan jag hade bytt avdelning, men sen bytte han generaldirektorat och försvann till andra änden av stan och det var mest av en slump vi råkades någon gång. Av någon anledning kom jag att tänka på honom för ett par veckor sedan och jag skulle skriva några rader men hans efternamn var som bortblåst ur mitt huvud så jag hittade inte mailadressen, och sen kom annat emellan.
Nu kom jag ihåg efternamnet och jag tittade på hans nuvarande DG:s intranät om de hade någon notis om hans bortgång, men jag hittade inget. Kanske visar de inte allt sitt material för alla. I stället googlade jag, men resultatet blev blekt, mest diskussionsinlägg i olika teknikforum, nästan alltid med avslutningsfrasen ”Hope this helps”.
Det var en hjärtinfarkt, han efterlämnade fru och två barn (fem och åtta år gamla).
- – -
Nu har jag fått ta del av ett meddelande från hans fru. R blev 49 år, det var i går morse som han fick en stor hjärtinfarkt. Hennes slutord ger mig tårar i ögonen. ”God I wish I could talk to him, he was my world.”
Aj så tråkigt och sorgligt.
Huvva, livet är så bräckligt.