När jag var ny i Stockholm i mitten av 80-talet så var midsommar den ensammaste helgen på hela året, i alla fall om man missat att planera in något roligt. För mig var det väldigt lätt att missa eftersom jag inte alls har några mellansvenska midsommartraditioner i bagaget. (Något jag skrivit om både 2003 och 2007)
Midsommar är inte en luxemburgsk helg och för min del var gårdagen bara ännu en i en lång rad rätt tunga arbetsdagar, med en stor presentation som gick bra. När jag kom tillbaka till mitt kontor från det lyckade mötet var jag så sugen på kontakt med omvärlden, men det var då jag insåg att alla dragit till sina fjälltoppar, skärgårdsöar, sommarstugor, blomsterängar, dansbanor eller utrikiska semesterorter. Jag var alldeles ensam i den internationella stad som annars myllrar i min dator.
I dag regnar det, så för min del blir det ingen svenskpicknick i Kockelscheuer. Jag städar och sorterar saker och snart måste jag iväg och handla något gott till de gäster som förhoppningsvis dyker upp i morgon. Lite coup de blues här, fantomsmärtor efter den där helgen som aldrig riktigt varit min?
Vi hade en drink på jobbet i går och en kollega sa att det här var största helgen på året för Oss Svenskar. En tysk enhetschef frågade mig förväntansfullt vad jag skulle göra, tvärsöver hela gården, och jag fick hojta tillbaka: Äta middag och sedan städa, tror jag.
Vi hade skolavslutning i går också, plus dansträning. Sara hade någon tillställning i en park och jag… tja vad orkar man en fredag kväll…?
Här i Walden firades inget heller, fast jag köpte en stor plastburk med fin sill i London och fick äta lite själv.
Men lite traditioner är väl också dina Jorun? Att stå uppe på ett berg och sjunga och försöka se midnattssolen (och alltid undra om det är möjligt på den breddgrad man befinner sig, eller om det är ett moln som skymmer solen vid horisonten.) Att leka eller beskåda Superstar mitt i natten? Att grilla korv och slåss med mygg?
Jovisst, Bodil, som jag skrev både 2003 och 2007 så är det ju den sortens midsommar jag har med mig. Men den funkar liksom inte att exportera, här nere är det den storsvenska varianten som gäller. Att stå på en fladdermusbeflugen kulle i mörkret och tänka att det är ett myggomsvept berg i midnattssol funkar inte särskilt bra.
Jorun, du är inte ensam. Jag har heller aldrig haft några märkvärdigare midsommartraditioner även om jag växte upp mitt i gnällbältet. Västerås var en sådan där mellanstor stad som varken var landsbyggd eller en stad man flyr från pa sommaren (eftersom de flesta bor i nybyggda villakvarter runt stan) och där det ordnades midsommarfirande på gärdet vid friluftsmuseet som ligger granne med det största invandrargettot i staden. Dessa grannar tyckte också att de skulle fira denna kväll så dragspel och fioler tenderade att totalt dränkas av stora högtalare som spelade kurdisk dansmusik. Trevligt i och för sig, och ganska gemytligt men har sedan haft svårt att relatera till den riktiga svenska midsommaridyllen. Tack och lov är jag ju gift med en utlänning så jag har inga krav på mig att försöka leva upp till något som inte känns helt rätt…
Mina midsomrar tillbringades alltid ute i skärgården. Långt borta från midsommarstång, dragspel och dukade långbord. Klädsel: bikini. Eller, om vädret så krävde, vinterjacka/regnställ. Var det någon musik så kom den ur kusinernas lilla bandspelare, men vanligtvis tog det slut på batterierna rätt fort. Ett av de starkaste låtminnena är ABBA:s The Eagle, den passade liksom bäst att tralla på när vi balanserade på de branta klipporna väntandes på kvällens höjdpunkt: att se hur Silja eller Viking-båtarna passerade lååångt borta vid horisonten. Det var tider det… Nuförtiden är midsommar en dag som alla andra.