Pyttipanna

Det har varit en lång vår fylld av slit och släp och det där med bloggande har hamnat lite långt ner på min priolista. Det har varit glest mellan uppdateringarna, som ni kanske märkt.

Jag har samlat en hel driva med länkar och uppslag till texter, och jag tänkte beta av några lite nu och då.

Först: en länk till mig själv 2007: Människor på tåg.

- – -

Som några förstått har jag skaffat nya vanor, numera ingår en långpromenad alldeles självklart i mina morgonrutiner. Vissa dagar, som i dag, blir det en kvällstur i stället. Det finns de som tycker att jag borde springa, men jag är motsträvig. Det finns ett lugnt meditativt moment i gåendet som jag tycker ger en bra start på dagen. Om jag springer blir det så mycket en fråga om att orka, att stå ut, att få luft och att hålla hastigheten. Åtminstone är det vad jag inbillar mig, för jag springer ju aldrig.

Så råkade jag läsa en text som oväntat gjorde löpning lockande. My topography: This Hon skriver vackert, gå och läs. Här är slutorden:
What is success, if not this, this hunger to be alive right now? To be here, loving, dreaming, running hard down the road?

- – -

För inte så länge sedan var jag på en designkonferens i Zürich. Det känns lite overkligt, jag var otroligt stressad innan vi åkte dit, och har varit det sedan jag kom tillbaka. När jag bläddrade i mina anteckningar häromdagen kändes det inte riktigt som om jag hade varit där. Samma sak med de fina bilderna jag hittade i min kamera…

Bland mycket annat intressant fick vi vara med på en guidad rundtur på Googles kontor.

Mats Lewan skriver i Ny Teknik och i början av juni skrev han om Google och deras nya påhitt, Google Wave. Med fingret i Googles syltburk. I går satt jag och tittade på de danska brödernas presentation av Wave. Det är fascinerande och elegant, men nog är det lite läskigt också, med en sån centralisering av alla informationsflöden. En kollega tog upp den flytande gränsen mellan arbete och fritid när vi diskuterade Wave. Tittar man på hur utvecklarna lever så ligger det ju nästan i grundförutsättningarna. Om man lever ett liv där frukost, lunch och middag serveras på jobbet, där de coolaste kompisarna är ens kolleger, där en normal arbetsvecka är minst 50 timmar, då blir det en rätt vag skiljelinje mellan intresse och arbete, personlig utveckling och företagets mål.

Där sätter jag punkt, lite mitt i resonemanget, för i mina personliga mål finns en paragraf om att det är bra om jag kan sova en stund ibland. Typ nyss.

Efter Zürich har jag varit i Bryssel, Köln och Paris. Kanske blir det några rader om det i nästa pyttipanna.