Distanserade studier

DN skrev i går om svenskar som flyttar till Thailand och studerar på distans därifrån med betydligt lyxigare vardagsliv än de medstudenter som går den mer traditionella vägen.

I dag tas ämnet upp på ledarplats:
Korta distansen – DN.se och skribenten ondgör sig över att universiteten lägger ner resurser på personer som inte tar poäng i samma takt som de campusstuderande. Tyvärr är det lite oklart om det som avses i texten är hur mycket poäng man tar per termin, där riktvärdet för heltidsstudier i det nya systemet är 30hp. Jag har gått kurser som ges på 50 eller 25%, så naturligtvis kommer jag inte upp i 30 hp parallellt med ett heltidsjobb. Men kanske handlar det om hur många som fullföljer de kurser de skrivit in sig på och där tror jag att DN till viss del har rätt i att det är svårt att prioritera studierna framför annat när studierna inte är ens huvudsakliga sysselsättning.

Jag tycker ändå att ledarens avslutning är förvånande. ”Inget ont i att människor bildar sig när de får tid över. Men det är knappast så vi får mest ut av de miljarder Sverige satsar på högre utbildning. Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet.”

Vad jag förstår får varje högskola eller universitet budget utifrån antalet inskrivna studenter. Att ha mängder av distansstudenter är en lysande affär, särskilt i ämnen där undervisningen i princip går ut på att varannan vecka skicka ett brev med ett antal boktitlar där studenten får i uppgift att läsa dem och skriva ett sammandrag. Inga lokalhyror, ingen uppvärmning, ingen lärartid som går bort till föreläsningar eller diskussioner i korridorer. Pengar in, poäng ut.