För precis ett år sedan gick jag ut och gjorde en massa ärenden på lunchen och snubblade med famnen full av paket och påsar. Ingen fara, trodde jag då och haltade tillbaka till kontoret där jag sedan fick foten inslagen av företagssköterskan. 15/9: Ett litet vitt paket med vita snören
Men allt var inte som det verkade, och när jag fick skjuts till akuten dagen därpå visade det sig att jag brutit fotleden. 16/9: Breaking news
Det mest idiotiska, som jag inte riktigt kunde med att skriva för ett år sedan, var att jag var kallad till två olika anställningsintervjuer dagen därpå. På grund av det undrade jag om det inte skulle gå att skjuta upp operationen lite. Det gick utmärkt, för min fot var ändå så svullen och det skulle bara vara bra att låta det hela gå ner lite. Tur att jag begrep att en Brysselresa var ogenomförbar. Jag fick inte stödja på foten överhuvudtaget och jag var så dålig på att gå på kryckor att jag fick krypa uppför trappen (till min kollega och chaufförs bestörtning.)
Sen satt jag hemma och väntade och väntade på operationsdagen, och hann organisera My Own Private Hjälpmedelscentral 21 september skruvade de ihop benet med en titanskruv och 27 september fick jag komma hem, nyreparerad.
Sen väntade en lång sjukskrivning och mödosam kryckgång innan sjukgymnasterna tog vid. Nu har jag nästan glömt att jag har en skruv i benet, men det har blivit tid att boka återbesök hos min kirurg för att sjukkassan ska få besked om jag är 100% återställd. Jag hoppas det är så.