Jag fick parkeringsböter häromveckan, till min oerhörda förvåning. Jag stod ju där jag alltid står, på en parkering där min stadsdelsvinjett gäller. Ändå hade polisen lappat bilen med motiveringen att jag inte hade en giltig vinjett. Och, ser man på. Jag hade inte en giltig vinjett, den hade gått ut några dar innan.
När jag kom hem skrev jag ett mail till stadens trafikavdelning för att fråga om man måste beställa en ny vinjett, jag har ju för mig att jag tidigare har fått den hemskickad någon vecka innan den gamla tar slut. I dag fick jag ett vänligt brev från chefen för trafikavdelningen, Ingenjör H.
Han berättade att hans avdelning skickat en vinjett till mig för snart en månad sedan, men att den kom i retur eftersom jag inte har mitt flicknamn på brevlådan. Vinjetten är nämligen skriven på Jorun Strömgren. Nu på torsdag är det 21 år sedan jag bytte efternamn, men här räknas inte det. För egentligen, innerst inne, vet ju både kommunen och jag vad jag heter på riktigt.
Ingenjör H var vänlig nog att skicka vinjetten till mig under det namn som faktiskt är mitt, och nu står bilen i lugn och ro på sin vanliga plats igen.
Han avslutar brevet med att be mig tro honom när han uttrycker sina mest distingerade känslor för mig. Okej då.
Distingerade… jag visste inte att sådana känslor gick att utrycka. Min lilla A skulle älska det ordet, det är mycket ”Förmodligen skulle jag troligen genast inte gå och lägga mig” nu.
Haha! Och böterna togs tillbaka, eller…?
21 år, wow! Grattis!
Jag älskar myndigheter!