Att lämna walk over

1.

På den tiden när maken var hett villebråd för TV:s lekmakare hände det sig en gång att jag också fick vara med. Det var TV3 tror jag, och vi var i Gällivare och skulle göra en massa sportiga saker som jag inte alls var bra på. En av grenarna var att paddla kanadensare på något vattendrag, i slalom mellan flytbojar. Vi hade aldrig gjort något likande tillsammans och det gick fantastiskt dåligt. Så uselt, att vi var någonstans borta vid rundningsmärket när de första sportdårarna forsade i mål. Kamerateamet var lyckligtvis för upptagna med målgången för att fånga ordväxlingen i vår kanot. Det var inte maken som var arg på mig för att jag paddlade dåligt, utan jag som var topp tunnor rasande över att han slutade försöka när han insåg att vi inte hade en chans att vinna. Jag är ingen tävlingsmänniska om det betyder att man har ett stort behov av att vinna, men däremot hatar jag att ge upp. Hatar. ”Man får aldrig sluta paddla” är en av de livssanningar jag försöker lära ut till pojkungarna när jag träffar dem.

2.

En av mina kolleger brukade uppträda som drag queen när han bodde kvar i sitt hemland. Tidigt i höstas berättade han att han fått ett fantastiskt erbjudande – en vän i Berlin ville att han skulle uppträda på vernissagen för en intressant ny utställning. Ville jag komma och titta?

Jag hade inte möjlighet att åka dit – vernissagen var i fredags och jag hade redan bokat mina biljetter till Skellefteå. I torsdags skickade jag ett mail för att önska lycka till men i stället för ett svar med ett skrockfullt undvikande av ordet ”tack” fick jag några rätt ledsna rader. Han hade avbokat eftersom han insett att han inte skulle orka. Han är på gränsen till utmattning och valde att lyssna på sin kropp trots att det verkligen bar honom emot.

Han tyckte han var en loser, jag tyckte han var stark och modig.

3.

När jag skulle välja inriktning på det här läsårets distansstudier stod jag och vägde mellan två inriktningar – antingen en skrivarutbildning eller något nätrelaterat. Jag sökte dels ”Skapande svenska”, dels en kombination av ”eGovernment” och ”Att utvärdera grafiska användarytor”. När jag fick veta att kursen i eGovernment blivit inställd var det rätt självklart att ta skrivalternativet trots att det rent praktiskt ställer till det för mig eftersom det är åtta obligatoriska träffar i Umeå.

För en månad sedan damp det så ner en inbjudan till kursstart på användarvänlighetskursen. Jag hade kommit i gång ordentligt med skrivkursen och insett att den inte alls kräver samma typ av hårda arbete som de tre åren med MKV gjorde. Borde det inte funka att läsa de två kurserna parallellt under två och en halv månad?

Lite svindlade det till när jag insåg att jag vid sidan av ett tufft heltidsjobb också skulle studera på heltid, och hinna med sverigeresor, kören och alla andra höst- och julåtaganden. En vän sammanfattade det hela: ”så det räcker inte med att du är workaholic, du ska bli studyholic också?!”

Jo, det var väl det som var planen.

Sen jobbade jag och slet, och läste och skrev och skrev och läste och sov lite grand ibland. Och sjöng lite, och slet vidare.

4.

Onsdag kväll: inlämningsdeadline vid midnatt för tre texter om användarvänlighet. Jag blev klar fem i tolv efter en del stressrelaterat datorkrångel och då var det så dags att börja tänka på vad jag skulle laga till middag.

Torsdag: en jobbdag av deadlines och en stor viktig leverans till favoritkunderna. Lämnade kontoret 20.30. Gick hem, packade, åt lite, diskade, städade undan. Satt mig i bilen vid tiotiden, destination Bryssel.

Under dagen hade jag fått ett mail om nästa uppgift till gränssnittskursen: en användarstudie med tre försökspersoner som ska testa två sajter. Utförlig rapport klar till 1/12. Och sedan en text som knyter de praktiska erfarenheterna till teorier ur kurslitteraturen, klar en vecka senare.

I bilen satt jag och sjöng allsång med mig själv i 22 mil och funderade över hur jag skulle kunna lösa användarstudien under min semestervecka i Skellefteå. För, jag måste ju hinna. Eller? Måste jag det? Och det slog mig plötsligt att det inte finns något mer än min egen tjurskallighet som tvingar mig att göra det här. Det finns inte en enda människa i min omgivning som petar på mig och tycker att jag nog borde orka axla någon ytterligare börda.

5.

Jag kom fram till Skellefteå fredag kväll och sov som en sten i elva timmar. Sen skrev jag ett mail till handledaren på kursen och sa ifrån mig min plats på gränssnittskursen. Och sen var det gjort.

6.

Det gör ont i hjärtat att skriva det här. Jag hatar att ge upp. Jag sitter här i min lilla kajak med paddeln i knät och tänker att det hade gått om jag hade försökt. Det går alltid. Men det gör nog inte det.

7.

Camille: Pâle septembre

Uppdatering: Netdoktor: ändrad definition av arbetsnarkomani
”Tidigare har arbetsnarkomani främst definierats efter hur mycket en person arbetar. Cecilie Schou Andreassen menar att det finns många som arbetar mer än 50 timmar i veckan utan att för den delen vara arbetsnarkomaner. Hennes forskning visar att den avgörande skillnaden är att en arbetsnarkoman upplever en konstant inre press och att jobbet dominerar fullständigt, såväl tanken som känslorna. Hon menar att den inre pressen bottnar i skuld, ångest och andra obehagliga känslor som arbetsnarkomanen strävar efter att motstå, och det genom att arbeta.”