Tredje luckan
I tredje luckan sitter Karin Stensdotter och spejar ut över Nordeuropa. Hon verkar tycka om det hon ser.
När jag var barn hade vi en målning på puzzel av Hendrick Avercamp (1585-1634), “skridskopusslet” som vi kallade det. Det var en annan målning än den här, inköpt på National Gallery i London, men med exakt samma stämning. De avbildade var vackert klädda, man såg hur damernas jackor skimrade. Männen hade höga hattar och ibland en bandyklubba i handen. Ut över isen skrinnade folk energiskt, vackert eller vacklande. Hundar jagade små bollar och i den bleka horisonten låg en stad med stenhus, väderkvarnar och kyrktorn klädda i koppar.
Avercamp målade i Amsterdam i det tidiga 1600-talet.
Det som slår mig nu är hur det finns en välmående borgerlighet i staden, en borgerlighet som handlar med kakao, tobak, tyg och kanske redan tulpaner?
I mitt barndomsminne illustrerar skridskopusslet även något av vår vardag, eller kanske snarare helgdag, då vi var lediga och tog med skridskorna till de frusna sjöarna i kanten av förorten. Också här fanns vid 1960-talets början en välmående borgerlighet, eller nu kanske man snarare sa medelklass - på något sätt lik den holländska tavlans.
Från den här bilden gick mina tankar till Jacques Brel och hans låt Marieke. I den sjunger han om ett landskap som liknar det holländska, det platta Flandern där han älskade Marieke så väldigt - mellan Brygges och Ghents torn.
I den här låten blandar Brel franska och flamländska, som om han inte kunde sjunga på franska längre då kärleken till själva landskapet bär iväg med honom.
Brel sjunger ju också om Amsterdam där sjömän lever, älskar och dör. Och om öl, en bit som i svensk översättning och i Tommy Körbergs tolkning även tog sig till svenska radiokanaler i min barndom.
Detta är Nordeuropa, tänker jag, och googlar. Jodå. Wikis karta över Nordeuropa stämmer med min intuitiva bild förutom två saker: Storbritannien är självklart med, lika mycket som Skandinavien, medan jag är osäker på de baltiska staterna, men jo, kanske. Nu när vi lever i en tid då kartor ritas om igen sen tjugo år tillbaka?
Vad gäller Holland, Belgien och norra Frankrike däremot är jag helt med på att de balanserar på gränsen. Precis som Brel.
Och jag tänker i mitt stilla sinne att det är just det här jag letar efter. Precis alltid. Språk och landskap tätt ihopflätade. Människor som går över gränsen, romarnas limes, mellan syd och nord.
Avslutningsvis ett stycke ur en dikt av Anne-Marie Berglund ur samlingen Les momies de la plage/Strandmumier (MEET 1996)
Efter sju dagars tystnad däruppe i tornet
talar jag med ett barn. Hans docka heter
Matelot.
Jag blir så blyg när jag ska handla
sjötungor. Fiskaren har ögon av hav
och guld. Jag vill lägga dem i en glasburk
och titta på den i solnedgången.
Han kallar mig Fröken och ger mig persilja
som om det vore rosor.
Och på franska i översättning av Jacques Outin
Après sept jours de silence dans la tour, là-haut
je parle à un enfant. Sa poupée s’appelle
Matelot.
Je suis toujours si timide lorsque je vais acheter
des soles. Le pêcheur a des yeux d’or et d’océan.
Je voudrais tant les déposer dans un bocal
et les regarder au soleil couchant.
Il m’appelle Mademoiselle et me donne du persil
comme si c’était des roses.
- - -
Karin Stensdotter har bloggen Blott Sverige