Nu sitter Lena Frögren i fjärde luckan och försöker hålla fingrarna borta från den tjugofjärde dito…
När du Jorun skrev och frågade om det fanns intresse för ännu en adventskalender, kände jag att det är ju klart att det finns intresse …
Det är ju numera en av julens traditioner och jultraditioner får ju inte rubbas … i alla fall inte den här.
Förr har jag trott att det var bara barnen förunnat att glädjas över decembers lucköppning…
Jag minns hur jag på kvällarna låg och tittade på morgondagens lucka … Jag längtade att det skulle bli morgon så jag skulle få öppna den, Oftast lyckades jag hålla mig och låta bli att öppna luckan i förväg….
Men det fanns en lucka som var som en magnet och alltid drog min blick och mina fingrar till sig och det var 24. Jag minns hur jag varje år tänkte att i år då ska jag inte … I år ska det bli första året som jag lyckas hålla mig… Det är ju bara en bild…. Hur kan en bild vara så magisk och skapa sån längtan?… Ibland lyckades jag hålla mig fram till 15, ibland bara till 5, sen var det kört. Men varje gång jag öppnade luckan i förväg blev jag besviken över mig själv. Jag hade tagit bort lite av den förväntan och spänning som var pudelns kärna… Att jag skulle känna besvikelse, det visste jag och ändå kunde jag inte låta bli..
Att väga känslan av längtan mot känslan av omedelbar behovstillfredsställelse är känslor inte bara för ett barn att brottas med ……
To open or not to open…To do or not to do..
Det är tur att jag inte kan klicka mig in på alla luckorna utan att du är så metodisk så du bara lägger ut en lucka per dag!!
Men pass upp… Kanske jag ska försöka bli en cracker och målmedvetet jobba mig fram mot lucka 24!
- – -
Lena Frögren är lärare i Luxemburg och tydligen cracker av kalenderluckor. Hacka på, Lena!
I år tar min 11-åring luckorna i omvänd ordning, ska det vara nedräkning är det ju ingen mening med att börja med ettan, tyckte hon. Eller med hennes egna ord ”men orka räkna” :)
Jag känner igen mig. Sista luckan,lucka 24 var den bästa av alla och oftast dubbel så stor som de andra. Hur försiktig jag än var med att tjuvkika så såg mina systrar alltid att jag hade varit där. Hur vet jag inte? Men allra värst är chokladkalenderna, nu fanns de inte min tid. Men jag kommer ihåg när mina barn fick varsin chokladkalender. Sonen kunde definitivt inte vänta på sin dagliga advents ranson av chokladen som fanns i luckorna – han åt upp alla på en och samma dag – så var det gjort, var hans kommentar.