I den tjugotredje luckan minns Carl-Henric Jaktlund sin treårings första bön.
Ett dygn innan julafton delar jag med mig av en krönika jag skrev efter julen 2007. Håll till godo!
”En treårings första bön”
När morfar stiger in i rummet och sätter sig tillrätta i den röda fåtöljen pågår leken fortfarande som allra bäst. Genom den har treåriga kusinerna Alfons och Axel hittills lyckats hålla nyfikenheten och otåligheten något på distans, men nu är det dags för det stora eldprovet. För nu ska det sittas still i knän och lyssnas när morfars röst blir vältaligt varm och tar med hela stora familjen sisådär 2 000 år tillbaka i tiden. Men de båda pojkarna verkar ha svårt att ta berättelsen om Jesusbarnet till sitt hjärta, än mindre verkar de begrunda den. I stället slänger de längtansfulla blickar bortemot den yviga och vackert dekorerade julgranen, de många paketen som ligger där i dess skugga har de spanat in länge nu. De vet att deras namn står på många av dem, och det fullkomligen spritter i de små kropparna.
Det är inget annat än en fröjd att se treåringar fullkomligen kasta sig över sin beskärda del av skörden och fyllas av enorm glädje när pappret slitits bort. Jag vill inte vara utan den biten av julen, euforin över gåvorna hör till. Och samtidigt önskar man ju som förälder inget hellre än att Gåvan också ska upptäckas och uppskattas: den som blev lindad och lagd i en krubba och sedan växte upp och borttog världens synd. Kommersialism och andlighet hand i hand liksom, finns det möjlighet till det?
Vuxen som jag är har jag tvivlat på det, oroat mig för att det förstnämnda ska ställa sig i vägen för det andra. Men treårige Alfons lyckades kombinera de två tingen alldeles utmärkt när han bad sin allra första egna bön i mellandagarna.
”Vill du att vi ska tacka för något speciellt”, brukar vi fråga honom när det är dags för kvällsbön och hans svar blir i stort sett alltid detsamma: ”bajs!” Sedan ägnar han hela bönetiden åt att, med ett leende på läpparna, vänta på att det ord av spillningsnatur som just nu upptar en stor del av hans värld ska nämnas. Själv säger han inte ett ord, i alla fall inte med riktning till himlen.
Precis just så såg det ut att bli även häromdagen, men när bönen väl var igång och jag tackade för allt vi hade att glädja oss över från den dagen som höll på att ta slut avbröt plötsligt Alfons mig med att högt och ljudligt utbrista ”Tack för tomten!” Så löd hans första bön här i livet.
Kanske borde man gråta över något sådant, men jag log. Stort. Dels för att det var sött naturligtvis, men också för att sonen verkar ha fått det hela rätt. För när man vänder sig till Gud och tackar för jultomten då har man förstått vem som är underställd vem.
- – -
Carl-Henric Jaktlund är journalist och bloggare på tidningen Dagen, författare av boken ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar”.