22 december tvekade jag innan jag tog bilen till Bryssel, det hade snöat ett par dar och i media pratades det om kaos och katastrof. I verkligheten var det inga större problem, motorvägen var ren och inte alls hal. I stan var det värre, men jag hittade en hyfsat tillplattad driva att parkera i innan jag gick ut och åt med en kompis, sov över hos min systers katter och tog morgonplanet till Köpenhamn (och lunchplanet till Arlanda och middagsplanet till Skellefteå).
Och sen var det jul och nyår och trevligt värre och i dag var det dags att flyga tillbaka.
På Skellefteå flygplats skrev jag ut boardingkort och bagageremsa och upptäckte till min förvåning att koderna var ARN, CPH, LUX. LUX?! För första gången sedan i somras hade jag lyckats boka en biljett till flygplatsen i Luxemburg. Jättebra! Om det inte var för att blåbilen står parkerad i Bryssel, 22 mil bort. Om det inte var för att jag ska besikta bilen på onsdag.
Jag bestämde mig för att ta en taxi hem med väskan och sedan ta tåget till grannlandet, men eftersom vi råkade ut för ett trasigt flygplan i Köpenhamn kom vi fram en dryg timme för sent och det kändes för tufft att ge sig ut i nattrafiken. Så nu är planen att gå tidigt till jobbet i morgon och ta tåget vid femtiden och köra tillbaka i morgon kväll. Det går säkert bra.
Men hur kunde jag missa det här när jag bestämde mig för att ta bilen? Jag var nog mer stressad än jag begrep.
Påminner mig om när vi: felparkerade vår bil utanför huset, inte hittade den dagen efter, letade, ringde dit där de fraktar felparkerade bilar, fick ett nej den var inte där, letade mer, stöldanmälde bilen, köpte ny bil, fick en lapp från stället dit där de fraktar felparkerade bilar om med undran om vi inte skulle hämta vår bil snart.
Den hade helt enkelt inte kommit fram när vi ringde. Min pappa skrattar fortfarande.
ps vad heter la fourriere på svenska?
Tack Jorun för att du kom hit och sov hos katterna och lät stackars utestängda Tigris få fira julafton inomhus!
I morgon ska du få en god middag innan du korsar Ardennerna!
Ha ha, underbara minnen bâde Jorun och Charlie!
Pâminner mig pâ nâgot underligt sätt om drömutbytet hos Karin sist och Joruns instängda kör…
Charlie – hur snabba var ni med nytt-bil-köp? (eller kanske snarare: hur lângsamma var de med att kontakta er om att bilen faktiskt stod där?).
Jorun: Stackars dig!!! Att en bra idé kan bli sâ knas! Hoppas bilen âtminstone inte var totalt insnöad…!
Tack för de uppmuntrande orden… På något sätt är det alltid skönt att höra om andras ännu värre tokigheter – hur löste ni bilproblemet Charlie?
Jag ser fram emot tågresa, middag och biltur i afton…
Alltså det gick några månader och polisen hittade ju ingen biltjuv så vi köpte en ny. Jag minns inte hur det var med försäkringsbolaget, det måste ju ha blivit krångligt? I vilket fall sålde vi den gamla bilen när vi fick tillbaka den efter sex månader tror jag det var. Sedan försökte vi glömma hela episoden illa kvickt!
Pingback: Året som gick | Life de Luxe: Ah, que la vie est quotidienne…