Familjehemligheter och tangenter

Jag såg den svenska dokumentären Hemligheten på SVT Play i dag (den går att titta på t o m 9/2).

Filmen är gjord av Pontus Hjorthén och handlar om hans pappa, skådespelaren Carl-Ivar Nilsson. Som titeln säger handlar den om pappans stora hemlighet, den han inte avslöjade för någon förrän på sin femtioårsdag. Jag hoppas att jag inte fördärvar filmupplevelsen för någon om jag avslöjar att det visade sig att han var homosexuell och levde ihop med en man som alltid omnämndes som ”hans inneboende”. Naturligtvis kom det som en chock för hans fru/exfru (de levde inte tillsammans men jag vet inte om de var skilda) och för vännerna, han hade hållit det hemligt även för de som trodde sig stå väldigt nära.

Det är en fin liten film, med många intressanta filmklipp och kloka vänner från förr. Jag kan ändå tycka att det hade varit bättre om någon annan gjort berättelsen. Att Carl-Ivan Nilsson levde som homosexuell under andra halvan av sitt liv är inte lika chockerande för resten av oss som det var för familjen. Om jag hade gjort filmen hade jag kanske fastnat mer för alkoholspåret – det stora problemet i den här mannens liv var väl ändå att han söp bort sin begåvning utan att någon verkar ha försökt hindra honom.

Vid några punkter i filmen drog mina tankar bort i tangentens riktning.

I ett avsnitt återges nyhetssändningar där aids nämndes. En reporter berättar att ”undersökningar visar att viruset kan finnas även i de sjukas tårvätska”.

Se upp så du inte gråter tillsammans med de drabbade?

I tisdags såg jag det luxemburgska dramat ”House of boys” som utspelar sig i Amsterdam under aidsepidemins första månader. Det handlar om den luxemburgska tonåringen Frank som börjar jobba på en bögklubb och som förälskar sig i kollegan Jake. Det finns mycket att säga om filmen, den är rå och svänger vilt mellan ytterligheter. Till sin form faller den sönder i två delar och det känns som om de inte riktigt hänger ihop. Man kan säga att det är aidsbeskedet som bryter den sago- och musikalliknande första halvan och bildar övergång till den bleka, långsamma och outhärdligt sorgliga andra delen, men det känns som om man såg två helt olika filmer samma kväll (eller tre, det fåniga slutet i Marocko vet jag inte hur någon kan förklara). Nåväl, tårarna rann i alla fall. Får du möjlighet att se filmen tycker jag du ska göra det, men det verkar inte som om de har några större resurser att sälja in filmen internationellt.

I slutet av ”Hemligheten” berättar filmmakaren om en dröm han haft. Hans döda far ringer upp honom och de får tillfälle att prata om det de aldrig pratade om när pappan levde.

Drömmarna är ibland vårt sätt att vara snälla mot oss själva. Det händer att jag drömmer om chefer, kolleger eller andra som skickar sms, mail, brev etc och säger sånt som de inte gjort i verkligheten, sånt som gör mig glad och som ibland löser upp låsta situationer.

Jag hittade nyss den här morgonanteckningen när jag drömde om en person som jag var irriterad på – han borde ha hört av sig för länge sedan.

Det plingade till i mobilen och en hel ström sms kom farande. Skickade för länge sedan, men bortkomna i den digitala rymden. Jag minns inte vad det stod i de första, men det sista meddelandet löd: ”Du ringer ju aldrig till mig. Nu kastar jag bort min mobiltelefon.”

Dagen efter ringde jag upp och det var inte alls svårt att reda ut det vi hade att lösa.

Jag har läst någonstans att man inte kan läsa text som man aldrig sett i sina drömmar, men det vet jag bestämt är fel. Det är bara synd att jag inte kan spela in allt intrssant jag läser om nätterna.