”Dudecraft” har skrivit en bra text om människor och skapande. Citatet nedan kommer dock från en av kommentarerna:
I do feel unkind, in my dismissal of the fakers. But honestly… I am 40 years old. I don’t have time to mess about with the unreal. I want to hang with the good people. The ones that seek nothing from me except real, honest friendship and maybe a cup of tea, even.
Here’s to the underneath. The gritty. The naughty. The geekish. The studious. The irreverant. The mispronouncers. The messy haired. The neurotic. Here’s to the imperfect and authentic. Find your tribe, show them who you REALY are and don’t give a bejeezus what the perfect package people think.
- – -
Apropå den grekiska krisen? Nä, egentligen inte, men Eye blog har tittat lite närmare på grekisk design: Athenian walkways
- – -
Mer från Make and meaning: Kim Werker: Shades of Mediocrity
And so I’ll take this opportunity to implore you to do the same. The next time you’re tempted to make or write about something popular, make sure you add your own take. Say what you think, dig deeper, take a step back, insert something unexpected. Or simply follow the rules to the letter, but show it off extraordinarily. Make a scarf exactly how the pattern says to, but take stunning photos of it.
See? We don’t have to be constantly coming up with edgy, brand new ideas that push the fringes of culture. We just owe it to ourselves to really contribute, in whatever way we can.
Det här svider lite, för mig i alla fall. Jag tror jag har blivit för lat.
Jag läste Shades of mediocricity och funderade ganska mycket över den.
Det finns två perspektiv som står mot varandra, dels ”tidigare försökte jag alltid göra mitt allra bästa, nu har jag blivit för lat för att riktigt utmana mig själv”, dels ”tidigare höll jag på att jobba ihjäl mig, nu har jag lärt mig sätta upp gränser”.
Det finns något underbart i tanken på att varje sak man lämnar ifrån sig ska vara Speciell. Det finns något livsfarligt i tanken på att varje text, varje uppdrag eller syssla är det som ska avgöra ens värde i slutändan.
Det svåra är – förstås – att utsätta sig för bråddjupen när man väl har skapat sina rutiner och sina trygga vanor. När ”tillräckligt bra” är något man räknar med att uppnå en vanlig dag på jobbet och inte ett resultat av närmast outhärdlig vånda…
Om man ska läsa det citerade inlägget i sitt sammanhang så kommer det från en blogg som (så vitt jag begriper) drivs av människor som försöker leva på sin konst/slöjd/hantverk. I de sammanhangen finns ständigt pågående diskussioner om kopiering/inspiration, om gullighet, äkthet och ironi.
Som jag läser texten handlar den om att lägga ner sin själ i det man gör, speciellt det man gör som påverkar ens omgivning. Att inte bara skriva ”just det!” i sina bloggtexter, att inte sälja små filtfigurer som är omsorgsfullt kopierade från någon annans bilder.
Jag vet inte om man kan plocka ut meningar ur texten och säga att de automatiskt går att överföra till lönearbete. Kanske går det, kanske inte. Den som vill sätta sin personliga prägel på varje text i den här organisationen kommer sannolikt inte att få göra det. Den som bestämmer sig för att bara lämna ifrån sig felfria reseräkningar kan nog lyckas med det.
Så, vad är tillräckligt bra? Det finns ett rejält spann mellan ”snudd på inkompetent men inte riktigt” och perfektion…
Allt skapande arbete följer väl samma lagar i slutändan, vare sig man får betalt eller inte, vare sig man arbetar inom en institutions ramar eller inte, vare sig man slöjdar tankar, idéer och argument eller smörknivar? Det handlar hela tiden om att förhålla sig till sina kvalitetskrav, göra en avvägning mellan den mödosamma originaliteten, och den bekväma rutinen. Tror jag.