Loppis på Europaskolan juni 2006, innan flyttlasset gick
Under helgen körde maken och jag ner hit, pojkarna stannade hos kusiner i Sverige. I morse tog Jan flyget till Sverige och vi ses förmodligen i september igen.
Det är klart att det inte är hundra procent solsken, guld och rosor att vara tillsammans med familjen 24/7. Lika självklart är det inte enbart mörker, plåga och undergång att leva ensam. Men nu har vi haft det här tvåhundratjugomilsavståndet i fyra år. Åttaåringen har fyllt tolv, elvaåringen har fyllt femton och deras mamma bor fortfarande i ett annat land. Jag ser ingen självklar lösning och vad jag förstår gör ingen annan det heller.
Det är den vanliga sorgsenheten veckan efter separationen. Den akuta smärtan går över.
Jisses vad ni är courageux. Modigt tycks för entydigt och jag hittar inget bättre ord. Hursom, det tycker jag du/ni är och massor med courage fâr man önska er!