Det händer allt som oftast att jag hittar sånt jag skulle vilja skriva om och sen sparar jag en länk eller några nerkladdade ord som utkast i WordPress. Nu har jag ungefär 130 sådana som ligger och skvalpar i systemet. Jag tänkte försöka komma ner till noll, men det innebär inte att det kommer att bli 130 långa texter innan jag är klar. Jag tror i alla fall inte det, rimligtvis har mycket hunnit bli helt ointressant.
Jag börjar med att återvinna en bild från en pulkbacke, tagen en vintereftermiddag strax innan jag skyndade hem i snön för att packa det sista och gå till flygbussen.
- – -
Först ut är en nästan ny text: The Thrifty Poet: How To Feel Beautiful
”So how to feel beautiful? Its different for everyone. For a long time, I didn’t even try to feel beautiful. I focused on being smart and writing and reading, cultivating my mind, and I thought my body doesn’t really matter, my mind matters. I think that’s true in a sense, who you are on the inside, more important than how you look. A book by its cover, so they say. But I think that it is important to appreciate your body, and to feel beautiful, no matter what size you are.”
Jag var fulast i världen när jag gick på högstadiet. Det finns mycket jag skulle kunna skriva om den tiden, men det är inte dags just nu. Det mesta är passerat och avklarat men det finns sår som inte vill läka. Jag har till exempel väldigt svårt att se mig själv i spegeln om någon annan ser på. Inte för att jag tror att någon i min nuvarande omgivning ska skrika ”Vad glor du på, du vet väl att du är ful?”, men vem vet, kanske tänker de det? Men det gör de inte, jag vet ju det. Jag var fulast i världen men det gick över.
- – -
Enchanting Juno skrev om sin hjärna i fjol: The total package
I feel like an old dirty engine, not quite turning over, idling roughly before dying again. Feeling like I used to be smart. No – AGILE, I used to be agile.
Hon berättar om hur hon mötte gamla bekanta och började diskutera livet och litteratur, och plötsligt hände något:
”It made me remember not feeling rusty, made me remember agility, it made me remember this piece of myself I’ve been looking for, and I feel like I just backfired through my own carburetor and woke up.
I confessed to a few of my friends Monday this realization, that really, I’m an intellectual. Over the howls of laughter and my defensive explanations – Bookish Wendy said ”dude – it’s like you’re coming out of the closet – but we all already knew…” which is mortifyingly accurate – came awareness: I have sort of gotten into a place where I suppress this bit of myself – at least partly because it has no non-recreational outlet in my life. Suppress it so hard that the skills, the habit of complex though is corroded. I’ve been neglecting my brain. Maybe I had to. 10 years ago I was all brain and nothing else and I had to learn to be heart and body too.
And I did.
- – -
Sommaren 2009 gjorde DN en serie reportage där de följde olika kända personer på besök i sina gamla hemstäder. Annika Norlin (Säkert, Hello Saferide) åkte till Östersund och funderade på reglerna som gjorde hennes uppväxt till vad den blev:
Annika Norlin: Osäker i Östersund blev Säkert – DN.se
För Annika Norlin ser de osynliga reglerna ut så här: Man ska vara rejäl och sportig, inte sminka sig. Man ska inte åka taxi för det är lyx, även om det bara kostar sjuttio kronor ända hem mitt i natten. Man ska tycka att lyx är att sitta på en fjälltopp och mysa. Man ska kunna köra skoter och göra upp eld, oavsett kön. Man ska bara köra hembakat och hemlagat.
– Så jag kämpar för min rätt att äta halvfabrikat, säger Annika med eftertryck när vi kört över bron till stan.
– Man ska inte klaga heller och man ska inte visa sina känslor så mycket. Jag hoppas att det har förändrats, men jag behövde nog flytta till Stockholm för att få fram att jag är en känslomänniska.
När jag läste intervjun kom jag att tänka på en egen text om Kerstin Ekmans bok Herrarna i skogen som jag skrev till Salongen: Herrarna i skogen (4) – De flygande flickorna | Salongen
Jag tar tillfället att citera mig själv:
”När jag gick i skolan, i Lapplands fjälltrakter och inland, fanns det en måttstock för vad som var en bra människa. Det var inte samma måttstock som i kapellet, eller på nyheterna. Men bland mina klasskamrater var det en sak som gällde: att vara en riktig skogsmännisch. Och vad var det?
Någon som klarade sig själv, som kunde göra upp eld och dra upp en fisk och slå ihjäl en påkörd ren. Någon som hittade bort och hem och som aldrig var rädd. Någon som kunde dra vitsar och mindes generationernas jakthistorier. Någon som inte var pjåskig och som varken blev rådlös eller svarslös. Någon som kunde röja en rågång, springa över en myr, gräva upp en skoter ur en kallkälla och som kunde gräva ner alla tecken på tjuvjakt om det var det som behövdes. Någon som inte var en korvätare från söder. En riktig karl.”
Men hur var det på andra ställen? Vilka oskrivna regler är ni uppväxta med?
